ÄNNU EN FÖRLORAD GENERATION

Jag minns det som i går. Året var 2008, 00-talet var i högblom och 80-talisterna var generationen som alla älskade att hata.

Otaliga artiklar skrevs om den lata generationen som satte begreppet ångest på kartan: SvD: ” 80-talister kräsna och krävande”, Fokus: ”En blåst generation”, Kvällsöppet: ”Är 80-talister lata?”.

Själva opponerade vi mot dessa påhopp, men våra inre drama queens tjöt av glädje åt den uppmärksamhet vi fick och så frenetiskt törstat efter.

Vi var de nya vuxna: högljudda, jante-befriade och riktiga finnar i röven.

Så kom baksmällan.

Den stökiga mellangenerationen ersattes av en mer lätthanterlig bror duktig – sladdbarnet i knytblus och pärlcollier. 90-talisterna. De optimistiska, miljömedvetna, nytänkarna som drömmer om rutiner och skapar sina egna jobb.

Plötsligt är det Blondinbellagenerationens Colgate-leende artighet som diskuteras i bloggar och debattinlägg. Medelåldern i Idol har sjunkit till 16,7 och en 80-talist som sökte klassificerades som tantig.

Året är 2011 och den där generationen – 80-talister tror jag visst att de kallas – känns plötsligt så förbi. Passé. Blasé. En generation i passé composé.

Så 00-tal.

90-talisterna är 2011 och vi en gång så stöddiga 80-talister får räkna oss till ännu en förlorad generation.

/K