Den här dagen, för tre år sedan, dog min pappa.
Man säger att tiden läker alla sår och det kan jag inte svara på än.
Det jag vet är att jag verkligen inte gillar det där ordspråket, för det som ingen säger är att innan tiden har gått så gör det fruktansvärt ont. Samma med att man blir starkare, för jag har varit så väldigt svag.
Tre år har gått och jag saknar honom något otroligt. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på honom och nästan inte en natt utan att jag har drömt om honom.
Jag har varit vilsen, tom, blasé och ångestfylld. Jag har inte orkat med någonting och inget har jag tyckt varit speciellt kul. För inte nog med att min pappa gick bort den där hemska dagen i oktober 2007 så gick min morfar bort en annan hemsk oktoberdag 2008 och min fina mormor i början av det här året... Dessutom har vi haft en jättejobbig arvstvist i familjen och det har känts som att eländet aldrig skulle ta slut.
Min skolgång har blivit väldigt lidande, men jag har bestämt mig för att inte ha någon ångest över det utan istället ta allt som det kommer och hela tiden tänka att det löser sig. För det gör saker och ting för det mesta. Jag har sakta men säkert börjat återta kontrollen över mitt eget liv, jag har börjat tänka på framtiden istället för det som har varit. Jag vågar tro att eländet är över.
Saker och ting är inte svart eller vitt. Jag är stark ibland och ibland fruktansvärt svag, det gör fortfarande ont men jag har blivit bättre på att känna efter och ibland känna lycka och kärlek på ett helt nytt sätt.
Jag ville mest skriva av mig idag, för den 20 oktober kommer alltid att vara en tung dag för mig. Men jag vill också uppmana er att verkligen ge de ni älskar en extra kram och säga att ni älskar dem, för något jag verkligen tror på är att man vet inte vilken dag som blir ens eller någon annans sista...
/A
Tycker att det är härligt att han precis hann fånga ögonblicket när jag sätter på mig själv bakifrån.
