Jag vet varken ut eller in.
Är jag rofylld eller är jag så stressad att det är lugnet före stormen som vaggat mig in i någon falsk trygghet? Mitt hjärta bultar på i 180 men ibland måste jag känna efter om det bultar alls.
Och jag förstår helt enkelt inte alls varför.
Eller så kanske jag gör det.
Alla sa åt mig att hoppa, men jag kunde inte. Däremot kunde jag lägga krokben på mig själv, så jag antar att jag faller just nu.
Det är inte läskigt. Men det är omvälvande...
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar