ÅTERVINNING

Jag publicerade den här texten på min förra blogg någon tidig vår för några år sedan. Tyckte att den passade bra med de vårkänslor som bubblar i min kropp och längtar efter att få komma ut.

Vakna du lilla videung

Kära vår,

Jag saknar dig så mycket så det gör ont i kroppen! Jag har sett tecken. Är du på väg?

Kommer du ihåg första gången vi sågs? Vi tog ett iskallt dopp i havet och jag blev förkyld.

Och vår första promenad. Ljudet av sandad asfalt under mina fötter. En bänk i solen där vi satt och drack kaffe ihop. En fågel som flyttat hem igen.

På kvällen frös jag. Du lade en filt över mina axlar och tände en brasa. Sedan satt vi i timmar och tittade in i elden som sprakande levde sitt eget liv. Jag drack rödvin, tror det var en Shiraz.

Jag var nykär.

De ljumma dagarna övergick till en het passion. I timmar låg vi omslingrade i gräset, i sanden, på klipporna. Doppen gjorde mig inte längre förkyld, jag vande mig vid det silkeslena, svalkande. Du ville inte bada utan njöt i solen. Vi grillade. Jag ville ha mitt kött rött, du ville aldrig ta bort ditt från elden. Värmen var din vän.

Så långsamt blev det svalare igen. Vi fick rutiner och föll båda in i en sakta lunk. Dina ömma händer smekte inte längre min bara hud, mellan oss kom ett lager av ull. Jag kokte te för att värma våra allt svalare själar.

Det hjälpte inte. Allt blev kallt, iskallt. Allt blev mörkt, det som en gång varit så färglatt tonade ut i gråskala. Grillat blev filmjölk. Vår relation blev som mellanmjölk som stått för länge på diskbänken. Tillslut försvann du. Inte ett spår av det liv du gav fanns kvar. Världen gick i ide.

Det kändes som jag aldrig skulle se dig igen, aldrig mer känna den värme och det ljus som du gav mig. Men så nu, på en morgonpromenad längs vattnet, såg jag dig. Eller i alla fall en skymt av dig. Din mjuka smekning mot min kind. Dina varma andetag mot min nacke. Jag kände dig och jag kände lycka. Och lite rädsla. Är du på väg igen?

Kom hit och ta mig med storm! Få mig att sprudla, få mig att leva. Jag vill springa barfota igen. Jag vill ta det där alldeles för tidiga doppet och gå med alldeles för lite kläder i en inte riktigt tillräckligt värmande sol. Kom hit och gör mig spontan. Kom hit och rör upp min värld. Kom hit och gör mig nykär.

Jag väntar.

Bild av Evelina Nevreus
/K