Martin var min kittlande och smärtande kärlek under drygt fem års tid. Det var upp, det var ned, det var brinnande t-sprit, det var djupfrysta iskubar. Hysteriska skratt och ohämmade tårar. Han var den långhåriga rockstjärnan som fick mina knän att skaka och mitt hjärta att brista.
Så plötsligt växte vi upp. T-spriten dracks upp, isen smälte och allt som fanns kvar var ljummen filmjölk. Efter otaliga upprörda farväl och passionerade återföreningar rann känslorna stilla ut i sanden. Ingen passion fanns kvar, men inte heller någon ilska. Kvar fanns bara vänskap - varken mer eller mindre.
Jag har aldrig träffat någon som så enträget strävade efter ett och samma mål under så lång tid. Trots alla bittra kommentarer om att det var dags att växa upp, klippa sig och skaffa ett ordentligt jobb, så var det en sak som var säker, Martin tänkte aldrig ge upp musiken.
Så det är inte så konstigt att jag inte kan låta bli att le och vilja knäppa alla tvivlare på näsan när jag hör sommarens givna hit. Skriven av bland andra, och sjungen av ingen annan, än just Martin.
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar