Jag är vuxen. Det är inte bara rynkorna runt och mellan ögonen som avslöjar mig. Hela utstrålningen är förändrad. Jag konstaterar att jag inte längre är ansvarslös, kan leva på någon annan eller inte behöver stå för mina handlingar. Jag kan inte längre luta mig mot mina föräldrar utan kan bara lita på att mina egna ben bär mig.
Förra helgen fick jag frågan av en dörrvakt: ”Hur gammal är damen?”, jag svarade 23 innan jag kom på att jag ljög. Jag är inte längre 23 och jag behöver inte längre låtsas att jag är äldre än vad jag är för att bli accepterad i det samhälle i Sverige som kallas vuxenvärlden.
Så här sitter jag i min kavaj och för första gången känner jag att jag har växt i den. Känslan av att någon plötsligt ska komma på mig, förstå att jag inte hör hemma, att jag bara är fejk, är försvunnen. Jag har rätt till mina åsikter, jag har något att säga, jag är insatt, jag har en röst och jag har rätten att använda den.
Inget plagg i min garderob är längre till för att växa i, istället sorterar jag ut IKEAkasse efter IKEAkasse med urvuxna barnkläder.
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar